När det gäller den omdiskuterade frågan om försvarsutgifter inom Nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO) markerade det senaste toppmötet i Haag en sällsynt framgångshistoria.
På initiativ av USA:s president Donald Trump—en länge uttalad förespråkare för ökade europeiska försvarsutgifter—enades de 32 medlemmarna i alliansen om ett historiskt åtagande: ett nytt riktmärke på fem procent av BNP som ska avsättas för försvar fram till år 2035.
Detta nya mål kommer att delas upp i två huvudkomponenter. Varje medlemsstat ska höja sin kärnbudget för försvar till 3,5 procent av BNP. Ytterligare 1,5 procent av BNP ska avsättas för försvarsnära utgifter, inklusive infrastruktur med dubbla användningsområden, såsom motorvägar och flygplatser som kan stödja militär mobilitet, samt förbättringar av cybersäkerhetskapaciteten.
Det militära stödet som ges till Ukraina kan också räknas in i totalen för att nå femprocents-målet.
Att nå femprocents-målet har varit en lång process. Debatten om NATO:s försvarsutgifter går tillbaka nästan två decennier. Vid NATO-toppmötet i Riga 2006 enades ledarna först om ett mål på två procent av BNP för nationella försvarsutgifter. Men framstegen var långsamma. När Ryssland ockuperade Ukraina och olagligt annekterade Krim 2014 uppfyllde endast tre länder—USA, Storbritannien och Grekland—tvåprocents-målet.
Grekland nådde endast målet tack vare avslappnade redovisningsregler som inkluderade civila och veteranpensioner i försvarsbudgeten. Samma år, vid toppmötet i Wales, bekräftade NATO tvåprocents-målet och gav sig själva ett decennium för att uppnå det.
Vid förra årets toppmöte i Washington hade 23 medlemsstater uppnått tvåprocents-gränsen. Även om detta markerade betydande framsteg, gjorde Rysslands fullskaliga militära kampanj mot Ukraina 2022 det tydligt att två procent inte längre var tillräckligt.
Varför NATO:s försvarsmål fortsätter att öka
När president Trump återvände till Vita huset i år återupplivade han debatten och drev på för mer ambitiösa mål.
Hans konsekventa offentliga påtryckningar och krav på att europeiska allierade ska ta större ansvar för sitt eget försvar har haft effekt.
Men Rysslands president Vladimir Putin förtjänar också en viss grad av ansvar—eller erkännande—för att ha fått Europa att agera.
Utan hans aggression 2014 och återigen 2022 skulle Europas försvarsbudgetar sannolikt fortfarande vara stagnerande. Sedan 2014 har Europa exempelvis ökat försvarsutgifterna i reala termer varje år.
Motiveringen för femprocents-målet är tydlig. NATO står inför en radikalt förändrad säkerhetsmiljö. Ryssland har visat att det både har militär kapacitet och politisk vilja att använda våld för att uppnå sina mål.
Ukraina är det mest synliga exemplet, men ryska hybridkrigföringstaktiker utspelar sig över hela Östersjöregionen, Balkan och andra delar av Östeuropa. NATO har en skyldighet att avskräcka och försvara sig mot dessa hot—men det kan inte göras utan ordentliga investeringar.
Nästa års NATO-toppmöte i Turkiet kommer att ge en möjlighet att säkerställa att detta nya femprocents-mål är mer än bara retorik.
Ankara bör ta ledningen genom att föreslå en särskild session för finansministrar vid toppmötet. I de flesta NATO-länder, särskilt de med parlamentariska system, har finansministrar stort inflytande över offentliga utgiftsbeslut.
Att bjuda in dem till bordet skulle hjälpa till att samordna budgetplanering med strategiska försvarsmål. Det skulle också ge dessa ministrar ägarskap över NATO:s framtid och hjälpa dem att argumentera för ökade försvarsutgifter på hemmaplan.
Turkiet som föreslår en sådan session skulle vara historiskt—och det skulle kunna vara avgörande för att göra femprocents-målet politiskt hållbart.
Dessutom bör NATO-ledare uppmuntra medlemsstater att skriva in femprocents-kravet i nationell lagstiftning. Detta skulle minska partipolitikens inflytande och skapa kontinuitet över valcykler. När koalitionsregeringar bildas i europeiska huvudstäder under de kommande åren bör femprocents-målet uttryckligen inkluderas i koalitionsavtal.
President Trump kommer utan tvekan att hålla ett öga på utvecklingen. Hans administration har gjort det klart att den förväntar sig att Europa gör mer. Han kommer sannolikt att hålla NATO-medlemmar ansvariga och påpeka brister där han ser dem.
Denna press—tillsammans med det pågående ryska hotet—bör fungera som en stark drivkraft för europeiska nationer att fullfölja sina åtaganden.
Kollektiv kapacitet
Slutligen handlar ökade försvarsutgifter inte bara om militär kapacitet. Det kommer också att stärka den transatlantiska försvarsindustribasen. EU-länder rör sig redan mot mer samordnad upphandling och produktion.
Till exempel möjliggör EU:s Security Action for Europe (SAFE)-fond lån för att finansiera gemensamma försvarsprojekt i Europa, och dess Europeiska försvarsfond är ett stort forsknings- och utvecklingsinitiativ som syftar till att stärka kapaciteterna.
När detta sker får NATO-medlemmar utanför EU—såsom USA, Storbritannien och Turkiet—inte lämnas utanför. Dessa länder har några av världens mest avancerade och kapabla försvarsindustrier. Full transatlantisk samordning kommer att vara avgörande för kollektiv säkerhet.
Som en mellanstatlig säkerhetsallians är NATO bara så stark som dess medlemsstaters engagemang och kapacitet. År av underinvesteringar i försvar i stora delar av Europa har resulterat i allvarliga kapacitetsbrister och oroande luckor i beredskapen.
Medan artikel 5 i Nordatlantiska fördraget från 1949—som förklarar att en attack mot en är en attack mot alla—är allmänt känd, är det artikel 3 som ligger till grund för alliansens långsiktiga styrka.
Artikel 3 ålägger varje medlem att ”upprätthålla och utveckla sin individuella och kollektiva kapacitet att motstå väpnade angrepp.” Men hur många NATO-medlemmar kan idag ärligt säga att de lever upp till denna skyldighet?
Efter år av tvekan verkar NATO äntligen vara på rätt väg. Med rätt uppföljning kan alliansen bli starkare, mer trovärdig och mer kapabel än någonsin tidigare. Femprocentsåtagandet markerar en vändpunkt. Nästa års toppmöte i Turkiet blir det första testet för att se om detta nya riktmärke kommer att bli en varaktig verklighet.
