Under många år har västerländska medier upprätthållit en relativt konsekvent berättelse om Israel, där Israels säkerhetsintressen och rätt till självförsvar prioriterats, medan det palestinska lidandet ofta hamnat i skymundan.

Trots rapporter som uppskattar mellan 77 000 och 109 000 palestinska civila dödsfall i Israels militära kampanj sedan den 7 oktober, har dessa publikationer först nyligen börjat ifrågasätta Israels moral under kriget och dragit tillbaka sitt långvariga stöd för israeliska militära åtgärder.

Sedan förra veckan har publikationer som Financial Times och The Economist publicerat skarpa kritik mot premiärminister Benjamin Netanyahus krigsplan och Washingtons ovilja att ingripa. Thomas Friedman, en opinionsskribent för The New York Times som länge varit en anhängare av Israel, varnar nu för att ”denna israeliska regering inte är vår allierade” och anklagar den för att undergräva amerikanska intressen i regionen.

Samma vecka fördömde en ledarartikel i Financial Times ”Västvärldens skamliga tystnad om Gaza”, och The Atlantic kopplade Netanyahus löfte om ”absolut seger” till etnisk rensning av palestinier. The Economist förklarade att kriget ”måste avslutas” och uppmanade president Donald Trump att tvinga fram ett ”eld upphör”.

Vad förklarar denna plötsliga våg av kritiska kommentarer om Israel från stora medieaktörer? Signaliserar det en grundläggande omställning i den internationella diskursen kring Israel?

“Netanyahu är inte vår vän”

Den senaste märkbara förändringen i västerländska medier om Israel verkar inte vara slumpmässig. Det finns aktuella ledarartiklar som speglar flera faktorer, inklusive offentliga sprickor mellan Vita huset och Netanyahu om Gaza-strategin och Iran, samt växande bevis på att Israels offensiv har stagnerat militärt och slagit tillbaka politiskt, med mer än 60 procent av israelerna som motsätter sig en ny markoffensiv och att reservistinkallelser förblir obesvarade.

När civila dödsfall ökar har ledarartiklar varnat för att Israels pågående invasion av Gaza håller på att förvandlas till ”folkmord”. Enligt opinionsundersökningar som citeras av BBC uttrycker endast 46 procent av amerikanerna stöd för Israel – det lägsta på 25 år – medan stödet för palestinierna har nått en aldrig tidigare skådad nivå på 33 procent.

Den senaste medieomsvängningen sammanfaller också med ökande spänningar mellan Netanyahu och Trump-administrationen, vilket beskrivs i Shalom Lipners artikel i Foreign Policy om en potentiell ”kollisionskurs” mellan Netanyahu och Trump. Artikeln fokuserar på hur den israeliska premiärministern ”snabbt upptäcker att hans förmåga att navigera i det politiska minfältet har begränsats dramatiskt” i Washington, där Republikanernas stöd nu ”opererar under Trumps bindande inflytande”.

Denna punkt har förstärkts av att USA:s president hoppade över Israel på sin Mellanöstern-turné eftersom ”det finns inget han kan få ut av ett besök i Israel just nu.”

Friedmans artikel i NYT samma dag riktar sig direkt till president Trump och säger att ”denna israeliska regering agerar på sätt som hotar USA:s kärnintressen i regionen. Netanyahu är inte vår vän.” Artikeln argumenterar för att Netanyahus regerings prioritet inte är fred utan ”annekteringen av Västbanken, fördrivningen av Gazas palestinier och återupprättandet av israeliska bosättningar där.”

Skiftet handlar dock inte bara om politiska orsaker utan också om militära svårigheter. Med tanke på att en ensam Houthi-missil lyckades ta sig förbi Israels USA-tillverkade THAAD-försvar i maj och tvingade Ben Gurion-flygplatsen att stänga och stoppa alla flygningar, har den jemenitiska gruppens genombrott avslöjat en oväntad svaghet i det amerikanska missilförsvaret. Riskerna förvärrades av förlusten av 3 stridsflygplan och 7 Reaper-drönare.

Tillsammans undergräver dessa bakslag Washingtons intressen i regionen och kan hjälpa till att förklara varför nyhetsredaktioner omprövar sin hållning till Israels krig.

För att försöka begränsa skadorna har USA sedan dess godkänt ett ”vapenstillestånd mellan Washington och relevanta myndigheter i Sanaa” som begränsade Houthi-attacker på amerikanska fartyg, medan Israel lämnades utanför.

Samma gamla historia

Den tidigare CNN-korrespondenten och grundaren av International Network for Aid, Relief and Assistance (INARA), Arwa Damon, anser att den nuvarande förändringen i västerländska mediers syn på Israel påminner om ett välbekant mönster från rapporteringen efter Irak 2003.

”Detta liknar vad vi såg efter 11 september, när västerländska medier som hoppade på Bush-administrationens krigståg började bli mer kritiska mot den USA-ledda invasionen av Irak, ifrågasätta och kritisera administrationen vars presenterade berättelse inte stämde överens med vad medierna bevittnade på plats,” säger hon till TRT World.

Samma mönster, menar hon, har spelats ut mycket långsammare i Gaza eftersom utländska reportrar hålls utanför och de enda konsekventa vittnena är lokala journalister vars arbete många redaktörer har tvekat att lita på.

”I fallet med Israel och Gaza har denna förändring tagit längre tid. Utländska medier tillåts inte av Israel av just denna anledning in i Gaza, och tyvärr ses palestinska journalister, som gör ett otroligt jobb, fortfarande genom en lins som ifrågasätter deras trovärdighet,” säger Damon.