Den palestinske dokumentärfilmaren Hamdan Ballal hyllades med en Oscar för bästa dokumentärfilm tidigare i år – men bara veckor efter priset var han nära att mista livet. Under en attack i sin hemby på ockuperade Västbanken blev han brutalt misshandlad av israeliska bosättare och senare frihetsberövad av israelisk militär. Händelsen inträffade när Ballal filmade en bosättarattack under ramadan i byn Susiya. Enligt Ballal slog angriparna honom i huvudet med gevärskolvar och sparkade honom upprepade gånger, tills han trodde att han skulle dö.
Efter överfallet försökte han söka skydd i en ambulans, men ambulansen stoppades av israeliska soldater som förde bort honom till en militärbas. Där satt han, skadad och ögonbunden, utan vård i över ett dygn innan han släpptes. Han vårdades därefter på sjukhus i Hebron. Händelsen väckte starka reaktioner världen över, inte minst eftersom Ballal nyligen hade belönats för sin film No Other Land – en dokumentär som visar hur palestinier i Masafer Yatta på södra Västbanken kämpar mot fördrivning av israeliska myndigheter och bosättare.
Filmen regisserades av Hamdan Ballal tillsammans med Basel Adra, Yuval Abraham och Rachel Szor. Den visades första gången på filmfestivalen i Berlin där den vann publikens pris, och fortsatte sedan till Oscarsgalan i Los Angeles där den prisades som årets bästa dokumentär. Trots filmens internationella erkännande och fredliga budskap har dess medskapare blivit föremål för hot, hat och, i Ballals fall, fysiskt våld.
När Oscarsakademin först kommenterade attacken nämndes inte Ballals namn, vilket väckte stark kritik. Över 600 filmskapare, bland dem Joaquin Phoenix, Ava DuVernay och Riz Ahmed, skrev under ett protestbrev där de kallade akademins tystnad oacceptabel. Kort därefter publicerade akademin en formell ursäkt och betonade vikten av att försvara konstnärlig frihet.
I en intervju med SVT berättade Ballal att han numera lever gömd, att han inte vågar visa sin Oscar-statett öppet och att han ständigt känner sig övervakad. “Jag är mer hotad nu än någonsin tidigare,” säger han. Han ser händelsen som bevis på hur farligt det kan vara att visa verkligheten – särskilt i en region där makt, land och berättelser kolliderar.
Hamdan Ballals berättelse är inte bara ett vittnesmål om våld och förtryck – det är också en påminnelse om dokumentärfilmens kraft. När bilder blir farliga och sanningen ett hot, då vet man att filmen träffat en nerv.
