När Turkiets utrikesminister Hakan Fidan, tillsammans med flera europeiska ledare, deltog i ett toppmöte tidigare i år som främst syftade till att samordna svar på Rysslands krig mot Ukraina, var det inte bara en formalitet.

Turkiets strategiska geografiska läge och diplomatiska inflytande, som visats genom dess medling mellan Ryssland och Ukraina, samt dess långvariga medlemskap i NATO, understryker varför dess deltagande i toppmötet i London är symboliskt betydelsefullt för Europas strategiska sammanhållning.

Toppmötet syftade till att visa för en global publik att Europa är enat och redo att möta hot från Ryssland, bredare förändringar i den globala maktkonkurrensen och en accelererande internationell kapprustning.

Mot denna bakgrund signalerade Fidans närvaro Turkiets växande betydelse, tack vare dess försvarskapacitet och expertis. Det blev tydligt under toppmötet att en grundläggande omprövning av Europas försvar var nödvändig, med tanke på dagens säkerhetsmiljö som präglas av Ukrainakrisen och närvaron av nyckelaktörer som Turkiet.

Resultatet är en samordnad satsning på större autonomi, motståndskraft och gemensamma åtgärder – exemplifierat av initiativet ReArm Europe och dess operativa kärna, SAFE (Security Action for Europe) Regulation. Dessa åtgärder är inte bara ett svar på omedelbara hot, utan också en plan för en ny era i Europas säkerhetspolitik.

Vad SAFE och ReArm Europe representerar

Diskussionen kring ”ReArm Europe” och ”Made in Europe” har blivit alltmer relevant sedan Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen presenterade en vitbok i mars.

EU:s historiska beroende av externa militära leverantörer, särskilt USA, har kraftigt begränsat dess strategiska autonomi. Principen ”Made in Europe” adresserar direkt denna sårbarhet.

Detta är inte en ny utveckling, men aktuella händelser – Rysslands krig mot Ukraina, snabba teknologiska framsteg inom militär AI och geopolitiska skiften – har tydliggjort att strategisk autonomi inte bara är fördelaktigt utan också akut och oumbärligt för Europa.

Omfattningen och brådskan i €800 miljarder-planen ReArm Europe, där SAFE är en central komponent, speglar ett politiskt erkännande av att tidigare säkerhetsarrangemang inte längre är tillräckliga för dagens hot.

EU:s traditionella beroende av NATO, fragmenterade nationella militära upphandlingar och byråkratiska processer har visat sig otillräckliga inför omedelbara säkerhetshot och snabbt föränderliga geopolitiska realiteter.

SAFE-förordningen är det första stora steget för att hantera dessa brister – en av de mest konkreta åtgärderna inom den bredare strategin.

SAFE syftar till att översätta strategisk autonomi från retorik till verklighet genom att ge ekonomiskt stöd till EU-länder för att snabbt åtgärda kritiska försvarskapacitetsbrister.

Det är i grunden ett finansiellt verktyg som gör det möjligt för europeiska länder – både EU-medlemmar och EFTA-länder som Norge och Schweiz – att få tillgång till lån från en pool på €150 miljarder som möjliggörs av EU.

Detta finansiella instrument syftar till att stärka gemensamma upphandlingar, industriell uppskalning och det övergripande försvarsberedskapet inom unionen.

Gemensamma upphandlingar standardiserar militär utrustning mellan medlemsstater, vilket förbättrar interoperabilitet och snabb utplacering över Europa.

Traditionellt har strikta EU-regler för offentliga finanser begränsat försvarsinvesteringar och hämmat innovation. SAFE kringgår dessa begränsningar och stimulerar den europeiska försvarsindustrin.

Dessutom prioriteras EU-baserade företag med en aktieägarstruktur på minst 65–35 procent. Denna tröskel syftar till att bevara en gemensam europeisk försvarsstruktur genom att säkerställa att majoriteten av produktionsvärdet – och därmed kritiska kapaciteter – förblir inom EU eller nära allierade länder.

Detta säkerställer att känsliga komponenter förblir huvudsakligen under europeisk kontroll. Det fungerar också som ett skydd mot beroende av aktörer från tredjeländer, samtidigt som ett begränsat externt deltagande tillåts. Högre nivåer av medverkan – bortom 35-procentsgränsen – är endast möjliga för tredjeländer som följer EU:s riktlinjer och har upprättat ett formellt säkerhets- och försvarspartnerskap med unionen.

Att tillåta en tröskel på 35 procent för komponenter utanför EU integrerar strategiskt beprövad extern teknik, såsom Turkiets stridstestade drönarteknik, vilket snabbt stärker Europas omedelbara militära kapacitet.

Strategisk autonomi – politisk ambition kontra genomförbarhet

Strategisk autonomi bör möjliggöra större kontroll och minska beroendet av USA och andra länder. Den snabba utvecklingen av artificiell intelligens hos globala konkurrenter, särskilt Kina och USA, har ökat Europas brådska att uppnå strategisk autonomi och undvika att hamna på efterkälken.

Det kvarstår dock tvivel om huruvida behovet av autonomi är tillräckligt tydligt formulerat till EU:s medlemsstater, med tanke på även inhemska skillnader i hur man hanterar hot som Ryssland.

Internt skiljer sig EU-länderna kraftigt åt i sin hotuppfattning – Polen och de baltiska staterna betonar omedelbara försvarsåtgärder mot Ryssland, medan Ungern upprätthåller betydligt varmare diplomatiska band med Moskva.

Det potentiella problemet är att retorik utan konkreta och effektiva framsteg skulle undergräva Europas trovärdighet och stärka motståndare som försöker utnyttja interna splittringar.

SAFE — möjligheter och utmaningar

SAFE innebär ett dilemma för NATO — EU, som historiskt sett inte har erkänts som en militärmakt och snarare setts som NATOs syskon, kompletterar nu NATO genom att stärka Europas inre militära kapacitet, öka Europas inflytande inom alliansen och säkerställa större strategisk autonomi utan att bryta den transatlantiska enigheten.

NATO inkluderar icke-EU-aktörer som USA, Storbritannien och Turkiet, vilket gör att det kan vara orealistiskt att betrakta NATO:s och EU:s försvar som helt enhetligt.

Oförutsägbara amerikanska politikförändringar, särskilt under Trump-administrationen, har påskyndat EU:s behov av ökad militär autonomi, vilket gör det strategiskt avgörande för Europa att minska sitt beroende av yttre säkerhetsgarantier.

Bortom den diplomatiska retoriken kvarstår olösta strategiska skiljelinjer – som synen på Ryssland och Kina samt bördefördelningen inom NATO – vilket understryker potentiella framtida spänningar mellan EU och USA. SAFE kan till och med fungera som en modell för en ”europeisk pelare” inom NATO, med möjlighet att påverka alliansens dynamik.

Storbritannien för diskussioner med Bryssel om att få tillgång till denna ekonomiska ”vinst”, men Brexit-relaterad skepsis försvårar britternas tillgång till SAFE:s finansiella instrument och tvingar Storbritannien och EU till komplexa kompromisser kring regelverksanpassning, marknadstillträde och gemensam försvarsproduktion.

Turkiet är däremot redan djupt engagerat i Europas försvarsekosystem, där dess deltagande bygger på bilaterala och multilaterala ramar med Bryssel.

Turkiets beprövade samarbeten inom försvarsindustrin, exempelvis partnerskapet mellan Leonardo och Baykar, visar på stor potential för ömsesidigt gynnsamma gemensamma projekt som snabbt och effektivt kan stärka Europas militära kapacitet.

Även om Turkiet och EU kan ha olika perspektiv vad gäller värderingar och principer, kan pågående förhandlingar och en gemensam förståelse göra det möjligt att prioritera mer omedelbara säkerhetsproblem.

Turkiets strategiska diplomatiska flexibilitet – tydlig i dess medlarroll i Ukraina–Ryssland-konflikten – stärker Europas geopolitiska ställning, vilket gör Ankara till en unikt värdefull partner i Europas övergripande säkerhetsstrategi.

Politiska oenigheter mellan EU:s medlemsstater, olika hotuppfattningar och en trög byråkrati utgör dock allvarliga risker för en effektiv och snabb implementering av SAFE-projekten.

EU:s byråkrati fördröjer fondfördelning, beslutsfattande och innovationsprocesser, vilket i hög grad undergräver Europas förmåga att snabbt reagera på nya säkerhetsutmaningar.

Sammantaget är SAFE ett stort och konkret steg som skapar tydlighet i en oförutsägbar och snabbt föränderlig värld. Att vara oförberedd I sådana turbulenta tider är inget alternativ.

Att bevara sammanhållningen och förverkliga visionen om ett ”Tillverkat i Europa” kräver praktisk enighet – att bygga en försvarsinfrastruktur som är oumbärlig för medlemsländerna.

Genom att etablera en stark och effektiv europeisk försvarsarkitektur minskar SAFE incitamenten till politisk splittring eller att medlemsländer driver mot geopolitiska motståndare.

För Turkiet innebär förordningen både möjligheter och hinder för delaktighet. Deltagande i SAFE-projekt blir möjligt om Ankara och Bryssel kan enas kring gemensamma principer.

Hur komplex relationen än må vara råder det liten tvekan om att EU–Turkiet-förhållandet är unikt och ömsesidigt nödvändigt.

Med pragmatisk dialog och politik som formas av empati och realism kan båda parter främja en stabilare och mer effektiv övergripande säkerhetsstrategi.