Vid den livfulla fjärde upplagan av det årliga NEXT 2025, organiserat av TRT World Forum i Istanbul på lördagen, hördes en stillsam men kraftfull röst — Lina Abojaradeh, en palestinsk konstnär, poet och aktivist vars konst talar språk av motstånd, uthållighet och radikal empati.

“Under de senaste 15 åren,” berättar Abojaradeh för TRT World, “har jag använt konsten som en form av motstånd för att berätta min historia som palestinier — och kampen för alla förtryckta människor runt om i världen.”

Abojaradehs arbete sträcker sig över poesi, muralmålningar, serier och andra multimediaformer som överskrider språk- och geografiska barriärer för att nå människor på en djup emotionell nivå.

Arvet av motstånd i poesi och måleri

Med hänvisning till en profetisk tradition drar Abojaradeh en historisk linje mellan sitt arbete och det andliga arvet av trotsig konst. “Jag tror att den största personen var profeten Muhammed (Frid vare med honom), och han sa ‘ahjuhum’ (اهْجُهُمْ) till [sin följeslagare] Hassan bin Thabit — vilket betydde bekämpa dem med din poesi.”

Bin Thabit var en mästare inom arabisk poesi, mest känd för sina dikter till försvar för profeten.

Hon fortsätter, “En bild säger mer än tusen ord. Detta är en del av vårt arv — att använda ord och konstverk för att bekämpa förtryck.”

I en tid överväldigad av rubriker och statistik tror Abojaradeh att konsten unikt tvingar människor att stanna upp. “När du använder en målning eller en konstnärlig process på ett sätt som väcker empati, tror jag att det träffar hårdare än om du bara hör en dödssiffra eller ser en rubrik på nyheterna,” förklarar hon.

“Konsten ger oss ett utrymme att stanna upp. Att känna. Att känna igen mänskligheten hos de människor som lider.”

Född med ett syfte: En palestinsk identitet

Hennes identitet är kärnan i hennes resa. “Jag tycker att det är ett privilegium att vara född som palestinier,” säger hon bestämt, “för det ger mig inte bara styrka och övertygelse, utan det låter mig också se världen genom ett empatiskt perspektiv.”

Den empatin, säger hon, sträcker sig till andra ursprungsbefolkningar och förtryckta människor. “Andra ursprungsbefolkningar runt om i världen lider precis som palestinier — under samma förtryckssystem, under samma vita överhöghet. Det gjorde mig medveten, det satte mig i kontakt med globalt lidande — och hur jag kan hjälpa till att lindra det.”

När hon tillfrågas om hopp mitt i det fortsatta våldet och fördrivningen i Palestina, erbjuder Abojaradeh ett perspektiv grundat i historisk kontinuitet. “Vissa människor är väldigt begränsade i sitt tänkande och tror att denna konflikt började den 7 oktober, eller till och med 1948,” noterar hon. “Detta har varit 100 år av västerländsk kolonialism — först brittisk, sedan sionistisk. Det som har hållit oss stående här idag och talande om Palestina är konstnärernas arbete med att verkligen hålla denna sak vid liv.”

Det är, för henne, essensen av konstnärligt motstånd. “Konstnärer väcker elden och håller den brinnande för nästa generation. Genom min konst behöver jag föra vidare dessa koncept, dessa värderingar, denna styrka, så att de kan fortsätta tills Palestina är befriat.”

Stärka flyktingar genom skapande

Genom initiativ som ArchiSmile och Talaween kanaliserar Abojaradeh sin passion till handling genom att arbeta med flyktingbarn i flera länder. “Flyktingar har inte bara förlorat sitt land eller hem. De har också förlorat sin känsla av egenmakt, sin identitet och sin förmåga att berätta sin egen historia,” förklarar hon.

Hennes workshops syftar till att återställa dessa narrativ. “Vi förvandlar dem från människor som ser sig själva som mindre värda, ociviliserade, ovärdiga — till människor som är starka, som kan berätta sina egna historier och skapa förändring. Genom att använda konst ger vi dem den makten.”

Hon ler och minns hur dessa insatser växer till något större: “Vi skapar verkligen ledare som kommer att gå ut i världen och ropa ut sin historia med självförtroende.”

Efter att ha arbetat i över ett dussin länder blir Abojaradeh ofta ödmjuk av det universella gensvaret på hennes budskap. “Det är fantastiskt att se någon som är helt orelaterad till den palestinska saken — någon som kanske inte är arab eller muslim — komma fram till mig och säga: ‘Ditt konstverk fick mig att gråta. Jag kände verkligen som om jag upplevde detta.’”

Det, säger hon, är konstens transcendenta kraft: “Den förenar över gränser, över språk, över alla typer av barriärer. Vi försöker väva samman globalt lidande och väcka en global medvetenhet där vi alla känner ansvar — för ett barn i Gaza, för vilken person som helst som förtrycks.”

Återta fantasin, trotsa utplåningen

För Abojaradeh är konstens politiska dimension obestridlig. “Sionister har lagt miljontals och åter miljontals dollar bara för att bekämpa palestinska narrativ. De vill inte bara stjäla vårt land — de vill radera vår historia, vår kultur, vår identitet.”

Mot den strömmen av utplåning blir konsten inte bara en spegling, utan en handling av trots. “Genom att använda konst för att säga: Jag är här, detta är min historia, och jag kommer att stanna här tills mitt land är befriat — det är kraftfullt motstånd.”

Och kanske mest djuptgående, uppmanar hon till en handling av kollektiv omimaginering: “Vad de vill är att omprogrammera vår fantasi. De ändrade inte bara våra gränser; de tog bort vår känsla av egenmakt. Så vi måste återgå till att föreställa oss inte bara vilka vi är — utan vad vi kan vara. Och inte låta någon ta det ifrån oss.”

Lina Abojaradehs budskap — rotat i smärta men fyllt av möjligheter — handlar inte bara om Palestina. Det handlar om hur konsten kan återta berättelser, stärka de röstlösa och så frön av hopp över en sårad värld.