Kabul står på randen av en katastrof. En ny rapport från Mercy Corps målar upp en dyster bild: den afghanska huvudstaden kan bli den första moderna staden som helt och hållet får slut på vatten inom de kommande fem åren.

Mercy Corps beskriver sig på sin webbplats som en ”global humanitär organisation” som arbetar för att hjälpa människor i kris att bygga ”trygga, rättvisa och välmående samhällen”.

Vad är nytt här

Stadens grundvattennivåer har sjunkit med upp till 30 meter under det senaste decenniet, vilket tvingar invånarna att gräva allt djupare i marken. Kabul utvinner nu 44 miljoner kubikmeter mer vatten varje år än vad naturen kan ersätta. Om detta fortsätter kan de akviferer som förser större delen av staden med vatten vara uttömda till 2030, vilket skulle tvinga tre miljoner människor att flytta.

Nästan hälften av alla borrhål i Kabul är redan torra. Mer än 120 000 borrhål har grävts utan reglering, och många fabriker och växthus fortsätter att pumpa grundvatten utan några begränsningar. Invånarna gräver nu djupare än någonsin, med vissa brunnar som når så långt som 300 meter under marken – nästan lika långt som Eiffeltornets höjd.

Mer än hälften av de hushåll som undersöktes uppgav att de tvingats borra om sina brunnar minst en gång på fem år, och vissa upp till fem gånger. Det vatten som fortfarande finns tillgängligt är ofta osäkert. Upp till 80 procent av stadens grundvatten är förorenat med avloppsvatten och kemikalier som arsenik och nitrater.

I många delar av Kabul rinner obehandlat avfall från toaletter och fabriker direkt ner i marken eller i öppna kanaler, vilket ytterligare förorenar vattenförsörjningen. Lokalbefolkningen rapporterar ofta om vatten som luktar illa, smakar konstigt eller orsakar sjukdomar.

Varför är detta viktigt

Idag är endast 20 procent av hushållen i Kabul anslutna till vattenledningar. Kabul var centrum för de USA-ledda koalitionsstyrkorna, som invaderade Afghanistan under två decennier. Hundratals miljarder dollar spenderades på att försöka besegra talibanerna, som nu sitter vid makten.

Rapporten är ett vittnesmål om den korruption som präglade de väststödda regeringarna i Kabul. Ett Världsbankprojekt på 40 miljoner dollar från 2006 syftade till att ansluta hälften av staden till vattenledningar till 2010, men målet uppnåddes aldrig. De flesta människor förlitar sig nu på borrhål eller köper vatten från privata leverantörer. Vissa familjer spenderar upp till 30 procent av sin inkomst bara på vatten.

I distriktet Khair Khana har kostnaden för vatten till och med överstigit kostnaden för mat för många hushåll. Vattentankbilar tar upp till 5 dollar per kubikmeter, vilket är 12 gånger mer än det historiska priset. Krisen är inte bara miljömässig, utan också humanitär, ekonomisk och politisk. Vattenbristen har redan tvingat vissa skolor och hälsokliniker att stänga.

Grödor misslyckas på grund av stigande salthalt och lägre grundvattennivåer. Priset på vete har stigit med 40 procent sedan 2021, och så många som 500 000 jordbruksjobb är i fara. Många familjer hamnar i skuld bara för att kunna köpa vatten.

Bakgrund

Kabul är nästan helt beroende av smältande snö från Hindu Kush-bergen för att möta sitt vattenbehov. Men klimatkrisen har minskat snömängden med nästan 20 procent sedan 2014, och kortare vintrar innebär mindre snöansamling. Under vintern 2023-24 fick landet endast ungefär hälften av sin normala nederbörd.

Den senaste torkan, som varade från 2021 till 2024, påverkade över 11 miljoner människor. Regeringens tillsyn är svag. Regler kring brunnsborrning är oklara och sällan genomdrivna. Vissa borrföretag verkar helt utan tillstånd, medan andra säger att det är lätt att få godkännanden snabbt om man har kontakter inom regeringen.

Samtidigt är mycket av stadens vatteninfrastruktur antingen trasig eller ofullständig. En stor vattenreningsanläggning i Baghrami, byggd med stöd från USA, har aldrig fungerat med full kapacitet. Däremot har ett mindre projekt i Surobi-distriktet, färdigställt 2024, nu gett rent vatten till över 1 200 hushåll, vilket visar att lågkostnads- och lokala lösningar kan fungera.

Men det är inte hela bilden. Rötterna till Kabuls vattenkris går bortom torka och geografi; de ligger också i decennier av dålig planering och misskött internationellt bistånd. Experter säger att den internationella närvaron i Afghanistan efter 2001 förde in miljarder dollar, men att lite av det gick till långsiktig vatteninfrastruktur. Mycket av biståndet finansierade tillfälliga eller fragmenterade insatser som ignorerade Kabuls komplexa vattenbehov.

En rapport från 2020 av US Special Inspector General for Afghanistan Reconstruction fann att cirka 19 miljarder dollar – nästan en tredjedel av allt återuppbyggnadsbistånd – hade gått förlorade till bedrägeri, slöseri eller missbruk, vilket ytterligare understryker misslyckandena i tidigare utvecklingsstrategier.

Vad händer härnäst

Större projekt står stilla. Den länge försenade Shahtoot-dammen skulle kunna förse två miljoner invånare med vatten men saknar fortfarande finansiering och möter politiska hinder med grannlandet Pakistan. Ett föreslaget rörsystem från Panjshirfloden skulle kunna minska stadens beroende av grundvatten, men det väntar på regeringens godkännande och investeringar.

Internationella biståndsnedskärningar har förvärrat situationen. Sedan talibanerna återtog makten 2021 har nästan 3 miljarder dollar i vatten- och sanitetsfinansiering (WASH) frysts. Mer än 50 humanitära organisationer har tvingats minska eller stoppa sina verksamheter i landet. En viktig samordningsplattform kallad ReportHub har avbrutits på grund av brist på medel.

Utan brådskande åtgärder går Kabul mot en ”enastående humanitär katastrof”, varnar rapporten från Mercy Corps.