Enligt uppgifter från Göteborgs-Posten och Sweden Herald har både privata vårdgivare som Aleris och Karolinska signalerat att de kan ta emot patienter. Ändå valde svenska myndigheter att tacka nej till EU-kommissionens förfrågan. Enligt socialminister Acko Ankarberg Johansson (KD) är detta ett medvetet beslut:

“Sverige följer utvecklingen och utvärderar hur stödet bäst kan formuleras.”

Kritiker menar dock att formuleringen är ett sätt att undvika ansvar.

Benjamin Dousa (M), bistånds- och utrikeshandelsminister, har samtidigt styrt om biståndet bort från FN-organet UNRWA. Han säger att Sverige ändå är “en av världens största givare”, men för de barn som nu ligger i ruiner med brännskador och amputerade lemmar erbjuder Sverige ingen konkret vård.

Sineva Ribeiro, ordförande för Vårdförbundet, har uttryckt bestörtning över beslutet. Hon menar att Sverige har både möjlighet och skyldighet att agera:

“Att vi inte tar emot ens ett fåtal barn för vård är ett svek mot humanitära principer.”

Att Sverige, med sitt rykte som humanitär stormakt, avstår från att rädda barn medan andra europeiska länder agerar, väcker frågor om moral, prioriteringar och politiskt mod.

Norge, som inte ens är EU-medlem, har tvärtom agerat beslutsamt. Den norska regeringen organiserade i juni transport och vård för skadade Gazabarn till sjukhus i Oslo. Statsminister Jonas Gahr Støre kallade det för en “mänsklig plikt” att erbjuda vård åt de mest utsatta. Norska myndigheter samarbetade även med egyptiska och palestinska aktörer för att möjliggöra evakueringarna.

Norge har tagit emot 20 patienter och totalt har 227 skadade barn och civila från Gaza fått vård i Europa sedan början av Israels brutala krig.