Kriget i Ukraina kan vara på väg att nå en avgörande vändpunkt. Efter högnivåförhandlingar i Saudiarabien har Kiev gått med på ett 30-dagars tillfälligt eldupphör som föreslagits av Washington. Som svar har USA återupptagit militärt stöd och delning av underrättelser, vilket återigen förändrar konfliktens dynamik. Även om detta förslag sätter press på Ryssland att agera, finns det farhågor om att det enbart kan frysa frontlinjerna snarare än att lösa kriget.

Medan dessa händelser utvecklas kvarstår en fråga: vilken roll kommer Turkiet att spela i att forma den långsiktiga fredsprocessen?

Till skillnad från västmakter som har intagit en hård linje mot Moskva har Turkiet positionerat sig som en pragmatisk medlare och balanserar relationerna med både Ryssland och väst.

Denna strategi är inte ny – Ankara har länge försökt utnyttja sin geopolitiska position för att upprätthålla regional stabilitet samtidigt som man hävdar sin strategiska autonomi. Men med fredsförhandlingar som nu får fart kan Turkiets diplomatiska och militära inflytande visa sig avgörande för att säkerställa en hållbar lösning.

Medlaren mellan öst och väst

Sedan konfliktens början har Turkiet balanserat på en diplomatisk lina. Som NATO-medlem har landet fördömt Rysslands aggression och bekräftat Ukrainas territoriella integritet.

Samtidigt har Turkiet vägrat att införa sanktioner mot Moskva och upprätthållit handel och säkerhetsdialog med Ryssland. Denna dubbla strategi gjorde det möjligt för Turkiet att underlätta tidiga eldupphörsförhandlingar som hölls i Istanbul 2022 och att förmedla ett viktigt spannmålsavtal för Svarta havet för att mildra globala livsmedelsbrister.

Även mitt i ökande spänningar har president Recep Tayyip Erdogan förblivit fast i att förespråka dialog. Utrikesminister Hakan Fidan betonade nyligen Ankaras vilja att vara värd för ytterligare fredssamtal och underströk Turkiets engagemang för att uppnå en "rättvis och varaktig fred".

Detta ligger i linje med Ankaras bredare utrikespolitik – att förhindra en eskalering som skulle kunna destabilisera Svarta havsregionen, ett scenario som skulle utgöra ett direkt säkerhetshot mot Turkiet självt.

Geopolitiska motiv

Även om fred är den främsta drivkraften för Turkiets medlingsinsatser, spelar strategiska intressen också en roll. Ett utdraget krig i Ukraina skulle kunna störa regionala handelsvägar, påverka energiförsörjningen och fördjupa ekonomisk osäkerhet.

Dessutom, om konflikten skulle eskalera till en direkt konfrontation mellan Ryssland och NATO, skulle Turkiet befinna sig i en alltmer prekär position. Genom att upprätthålla öppna kanaler med både Moskva och Kiev säkerställer Ankara att det behåller inflytande i framtida säkerhetsförhandlingar.

Turkiets kritiska roll betonades ytterligare under det senaste europeiska säkerhetstoppmötet i London. Till skillnad från traditionella EU-makter, som är anpassade till Washingtons tillvägagångssätt, framhävde Turkiets inkludering dess unika position som en bro mellan västerländska säkerhetsramar och bredare eurasiska intressen.

Medan vissa europeiska ledare förblir tveksamma till Ankaras EU-anslutning, träffade andra, som Polens premiärminister Donald Tusk, president Erdogan den 12 mars för att diskutera regional stabilitet.

Där finns också NATO:s generalsekreterare Mark Rutte, som har uppmanat EU att förbättra relationerna med Turkiet och betonat behovet av att stärka kollektiv säkerhet och försvarsförmåga mitt i förändrade amerikanska policyer.

Turkiets NATO-dynamik

Turkiet förblir djupt integrerat i NATO:s säkerhetsarkitektur. Den amerikanska politikens oförutsägbarhet – särskilt under skiftande administrationer – har fått europeiska ledare att omvärdera sina strategiska beroenden. För bara några dagar sedan väckte USA:s president Donald Trumps tveksamma hållning till NATO-åtaganden tvivel om Washingtons tillförlitlighet, vilket förstärkte behovet av att Europa utvecklar oberoende säkerhetsstrukturer. I detta sammanhang gör Turkiets robusta militära kapacitet det till en oumbärlig säkerhetspartner.

Samtidigt har Ankara bedrivit en mer självsäker försvarspolitik, investerat i inhemsk militärteknologi och utökat sitt inflytande i viktiga konfliktzoner. Dess drönarindustri har spelat en avgörande roll i Ukrainas försvar, medan dess växande marina närvaro understryker dess intresse av att upprätthålla kontrollen över Svarta havets säkerhet.

Vägen framåt

Med USA som åter engagerar sig diplomatiskt och ett eldupphör på bordet måste Turkiet nu bestämma hur det ska hävda sin roll i nästa fas av fredsinsatser.

Om Ryssland accepterar förslaget kan Ankara agera som garant och säkerställa att villkoren följs samtidigt som man förhandlar fram ytterligare förtroendeskapande åtgärder. Men om Moskva avvisar erbjudandet kan Turkiets inflytande prövas när det navigerar växande påtryckningar från både NATO-allierade och sina ekonomiska band med Ryssland.

Utöver det omedelbara eldupphöret siktar Ankara också på långsiktiga fördelar. I utbyte mot sina diplomatiska insatser kan Turkiet driva på för förnyade EU-anslutningsförhandlingar, kräva eftergifter om visumfrihet för turkiska medborgare och försöka uppgradera sitt tullavtal med unionen.

Med tanke på sin roll i att forma europeisk säkerhet kan det också driva på för större erkännande av sin status inom NATO:s strategiska ramverk.

Oavsett om eldupphöret håller eller inte, säkerställer Ankaras diplomatiska manövrer att det förblir i centrum för diskussionerna som formar efterkrigsordningen. Dess förmåga att upprätthålla strategisk autonomi samtidigt som det balanserar relationer med både NATO-allierade och Ryssland stärker ytterligare dess roll som en oumbärlig aktör inom global diplomati.