Var vapenvilan någonsin en verklig vapenvila för Israel, eller bara en kalkylerad paus – en chans att ombeväpna och omkalibrera innan en ännu dödligare attack inleddes?

Från början verkade Israels åtagande till en vapenvila motvilligt och oövertygande. Även under den korta pausen fortsatte israeliska styrkor sin aggression och dödade över 100 palestinier i Gaza. Sedan, i en kylig signal om sina verkliga avsikter, skärpte Israel sitt grepp – genom att stänga av mat, vatten och elektricitet i 17 dagar – innan fullskaliga attacker återupptogs den 18 mars 2025. På bara några timmar krävde de israeliska attackerna över 450 liv. Vapenvilan kollapsade inte; den monterades ned.

Kanske var den nästan 50 dagar långa vapenvilan aldrig en handling av återhållsamhet, utan en noggrant orkestrerad manöver – en möjlighet att omgruppera, vila sina soldater och samla underrättelser, som vissa rapporter antyder. Drönarövervakning har kartlagt Gazas geografi i extraordinär detalj, medan spionutrustning som placerats under militära räder nu ger realtidsinformation om palestinska rörelser. Höga kranar längs gränsen är nu utrustade med termiska kameror, vilket ger israeliska styrkor en obestridd förmåga att spåra och eliminera mål.

Mest avgörande är att Israel ombeväpnade sig med toppmodern vapenutrustning från USA, vilket ledde till en mer dödlig fas av kriget – en som inte bara var större i skala utan också präglades av en teknologisk transformation. Före vapenvilan hade Gaza redan uthärdat obevekliga flyganfall och markinvasioner. Hela kvarter jämnades med marken. Sjukhus, skolor och skyddsrum låg i ruiner. Men efter vapenvilan förändrades Israels militära strategi dramatiskt, och slagfältet blev ett levande laboratorium för högteknologisk krigföring.

Drivet av amerikanskt stöd, stärkt av straffrihet

Skiftet i strategi skedde inte i ett vakuum. I januari 2025 godkände Washington ett vapenavtal med Israel värt 20 miljarder dollar, inklusive avancerade missiler, artilleri och bomber. Detta följdes snabbt av ett nödhjälpspaket på 4 miljarder dollar, som kringgick normal kongressgranskning.

I en intervju med Fox News erkände Morgan Ortagus, USA:s biträdande särskilda sändebud till Mellanöstern, att under Biden-administrationen hade Israel ”kämpat med en hand bakbunden” eftersom det saknade tillräckligt med vapen och tvingades förlita sig på 30- och 40-åriga ammunitioner. Implicit var budskapet tydligt: Washington hade inte bara tolererat Israels massdödande utan ansåg att det borde ske med ännu större effektivitet.

”Vi har släppt lös Israel,” förklarade Ortagus och bekräftade att USA har översvämmat Israel med vapen och tagit bort varje sken av begränsningar. Med ”handen” nu obunden följde en katastrofal eskalering: över 700 palestinier dödades inom de första 72 timmarna av återupptagna attacker – de flesta av dem civila, enligt palestinska hälsomyndigheter i Gaza. Medan israeliska tjänstemän framhåller dessa vapens precision, berättar situationen på marken i Gaza en annan historia. Attacker mot medicinska anläggningar, bostadshus och humanitära konvojer har fortsatt utan uppehåll. En nylig israelisk flygattack mot ett sjukhus dödade fem personer, inklusive en hög Hamas-figur – en attack som visar hur kirurgiska vapen fortfarande kan orsaka urskillningslöst lidande.

Ett nytt slags krig, värre mänskliga konsekvenser

Denna transformation är inte bara teknologisk – den är ideologisk. Israels omfamning av högteknologisk krigföring i Gaza är en projektion av dominans, inte bara över territorium utan över själva krigs-narrativet. Den AI-förbättrade Merkava Mark V, de styrda granatprojektilerna och de smarta målsystemen antyder en framtid där beslut om liv och död alltmer fattas av maskiner – eller åtminstone starkt påverkas av dem.

Ur ett strategiskt perspektiv antyder detta skifte också att Israel förbereder sig för långvarig konflikt. Den stora investeringen i nästa generations vapen indikerar att militära planerare förutser fortsatta offensiver i Gaza, med avancerade verktyg som ger dem ett avgörande övertag i urban krigföring.

Vapenvilan var inte ett steg mot fred. Det var en avgörande punkt. Israel använde pausen för att ladda om och omprogrammera, inte för att avtrappa. Dess militär har gått från konventionell brutalitet till digitalt optimerad förödelse – och förfinar inte bara hur krig förs utan också hur det rättfärdigas.

För palestinierna i Gaza är resultatet detsamma – bara mer skrämmande. Bomberna må vara smartare, stridsvagnarna mer sofistikerade, attackerna mer kirurgiska – men kropparna fortsätter att staplas, hemmen försvinner fortfarande och lidandet fördjupas.