Sedan 1990-talet har Afghanistan framträtt som en central aktör i den globala narkotikaekonomin, med en särskilt markant ökning av opiumproduktionen efter 2001.

År 2020 hade Afghanistan blivit världens största leverantör och stod för cirka 85 procent av den globala opiumtillgången.

Denna situation började förändras med talibanernas återkomst till makten 2021. Kort efter att de tagit kontrollen utfärdade talibanadministrationen ett dekret som förbjöd odling av vallmo, växten som opium utvinns ifrån. Förbudet åtföljdes av flera straffåtgärder mot överträdare.

Även om detta beslut påminner om liknande policyer som infördes under talibanernas första styre mellan 1996 och 2001, har det genomförts i en markant annorlunda lokal och global kontext. Därför kvarstår frågor om hur effektivt talibanernas vallmoförbud har genomförts och vilka inhemska och regionala konsekvenser det har, som centrala ämnen i samtida politiska debatter och fältobservationer.

Då och nu: vad har förändrats?

När talibanerna tog Kabul 1996 hade Afghanistan redan nått en kritisk nivå i den globala opiumproduktionen. Ekonomisk kollaps, statens sönderfall och stigande opiumpriser skapade en bördig grund för omfattande vallmoodling.

Under denna period gynnades talibanerna indirekt av narkotikaekonomin genom skatter på jordbruksproduktionen. Men 1999, med Mullah Mohammed Omars deklaration om ett vallmoförbud, förändrades policyn avsevärt; särskilda kommissioner inrättades, stränga sanktioner infördes, och enligt FN:s kontor för narkotika och brottsbekämpning (UNODC) minskade vallmoodlingen med cirka 91 procent fram till 2001.

Efter att talibanerna övergick till en väpnad upprorsrörelse under 2000-talet omstrukturerades gruppens relation till narkotikaekonomin. Intäkterna kom alltmer från transport, säkerhetsleveranser, beskattning och smugglingstillstånd snarare än direkt produktion. År 2018 rapporterades talibanerna tjäna cirka 20 procent av sina inkomster från landets narkotikamarknad.

Denna ekonomiska bas gjorde det möjligt för talibanerna att stärka sin militära kapacitet och konsolidera sitt inflytande på marken. Samtidigt underminerade det det folkliga stödet för centralregeringen och destabiliserade säkerhetsapparaten ytterligare.

Under talibanernas andra regeringsperiod utfärdade deras ledare Mullah Hibatullah Akhundzada den 14 april 2022 ett dekret som officiellt förbjöd vallmoodling och opiumproduktion i Afghanistan. Det meddelades offentligt att överträdare av förbudet skulle få sina grödor beslagtagna och möta stränga straff.

Trots detta observerades inte den förväntade effekten av förbudet under dess första år. Tvärtom visade UNODC-data att vallmoodlingsområden ökade med 28 procent under 2022.

Situationen förändrades dock avsevärt i början av 2023. Enligt UNODC-data minskade området för vallmoodling kraftigt från 233 000 hektar 2022 till 10 800 hektar 2023. Under samma period föll opiumproduktionen från 6 200 ton till 333 ton, vilket motsvarar en minskning på 95 procent.

Oberoende källor som genomför satellitbildsbaserade fältanalyser, såsom AlcisGeo, har bekräftat dessa resultat. Till exempel minskade vallmoodlingen i Helmand-provinsen från 129 640 hektar 2022 till endast 740 hektar 2023.

År 2024 ökade dock opiumproduktionen i Afghanistan med 30 procent jämfört med föregående år och nådde 433 ton. Trots denna ökning är siffran fortfarande 93 procent lägre än nivåerna 2022.

Dessa data visar att talibanadministrationen har uppnått en anmärkningsvärd kortsiktig framgång med att genomföra vallmoförbudet. Hållbarheten för denna framgång beror dock på en omvandling av den befintliga socioekonomiska strukturen.

Vallmoodling i Afghanistans landsbygdsekonomi är inte bara en olaglig aktivitet utan uppfattas också som en oumbärlig form av försörjningsjordbruk. Särskilt i provinser som Helmand, Nangarhar och Kandahar har vallmoodling blivit nästan den enda försörjningskällan för många bönder på grund av långvariga infrastrukturbrister, begränsat statligt stöd och begränsad marknadstillgång.

För att vallmoförbudet ska förbli effektivt på medellång och lång sikt är därför jordbruksreformer, marknadsintegration och utveckling av alternativa inkomstkällor avgörande.

Dessutom skedde 2024 en geografisk förskjutning av opiumodlingen från de traditionellt täta sydvästra regionerna mot nordost. Särskilt i Badakhshan-provinsen ökade odlingen med häpnadsväckande 381 procent.

Denna förskjutning tillskrivs talibanernas strikta kontroll i söder, i kontrast till relativt svagare tillsyn i nordost. Dessutom har nordostens närhet till gränserna mot Kina, Tadzjikistan och Pakistan bidragit till en omkonfiguration av narkotikasmugglingsvägar.

Talibanernas historiska relation till narkotikaekonomin har dessutom inte begränsats till enbart opiumproduktion. Med tiden har den utvecklats till ett mer komplext system som involverar kontroll över smugglingsvägar, insamling av avgifter från narkotikahandel och hantering av transportnätverk, vilka fungerar som finansieringskällor för organisationen.

I nuläget, med minskningen av opiumproduktionen, övergår denna struktur alltmer mot syntetiska droger.

Framväxande trender inom narkotikaekonomin

Även om talibanadministrationens vallmoförbud kan ses som en kortsiktig framgång, skapar den pågående omvandlingen inom landets narkotikaekonomi nya och komplexa utmaningar för regional säkerhet och ekonomisk stabilitet.

Nyligen publicerade rapporter från USA:s särskilda generalinspektör för Afghanistanrekonstruktion (SIGAR) visar att, trots förbudet, massiva opiumlager som ackumulerats under årens lopp kvarstår, särskilt i södra Afghanistan. Dessa reserver uppskattas överstiga 16 000 ton, tillräckligt för att möta den globala opiumefterfrågan i flera år.

Denna situation begränsar avsevärt effekten av odlingsförbudet på den globala narkotikatillgången, åtminstone på medellång sikt.

Dessutom är den pågående omvandlingen inom narkotikaekonomin inte enbart utbudsdriven utan också märkbar i strukturella förändringar inom produktion och handel. Medan talibanerna förbjuder opiumodling har producenter i allt högre grad övergått till tillverkning av syntetiska droger, där produktionen av metamfetamin har ökat markant under de senaste åren.

Flera internationella organisationer, inklusive UNODC, rapporterar att metamfetamin—utvunnet från ephedraväxten och producerat till låg kostnad—har blivit utbrett i sydöstra Afghanistan som ett alternativ till traditionell opiumhandel.

Rapporterna visar också en ökning av produktionen av syntetiska tabletter som lokalt kallas 'tablet K', vilka kan innehålla metamfetamin, opioider och MDMA, en syntetisk drog känd som 'ecstasy'. Denna framväxande trend signalerar en ny våg av hot mot både gränssäkerhet och regional folkhälsa.

Förekomsten av betydande opiumlager tillsammans med den ökande produktionen av metamfetamin har konsekvenser som sträcker sig bortom Afghanistans interna dynamik. Grannländer som Iran, Tadzjikistan och Pakistan, samtidigt som de bekräftar talibanernas beslutsamhet att genomdriva opiumförbudet, har rapporterat en betydande ökning av syntetisk narkotikasmuggling på senare tid.

Särskilt narkotikarelaterade gripanden och beslag av metamfetamin i Iran belyser den utbredda naturen av syntetiska narkotikaflöden som har sitt ursprung i Afghanistan. I detta sammanhang är det uppenbart att regional underrättelseverksamhet och gränssäkerhetsmekanismer fortfarande är otillräckligt förberedda för att hantera det framväxande hotet från syntetiska droger.

Talibanernas opiumförbud tolkas allmänt som ett försök att vinna internationell legitimitet. Men denna strävan efter legitimitet kan i slutändan misslyckas i avsaknad av ekonomiskt hållbara alternativ.

Så länge alternativa försörjningsprojekt som riktar sig till landsbygdsbefolkningen förblir otillräckliga, är sannolikheten stor att opiumlager utnyttjas på svarta marknader eller att produktionen av syntetiska droger expanderar, vilket kommer att hindra talibanernas förmåga att konsekvent upprätthålla sina förbud.

Talibanernas ansträngningar att kontrollera narkotikaekonomin verkar osannolikt att uppnå långsiktig framgång om de förblir begränsade till säkerhetsorienterade åtgärder. En genuin omvandling kan endast realiseras genom en omfattande strategi som omfattar landsbygdsutveckling, jordbruksreform, alternativa inkomstgenereringar och förbättrat gränsöverskridande samarbete.

Annars riskerar vallmoförbudet att förbli enbart ett styrningsinstrument som så småningom ersätts av en mer komplex och mindre kontrollerbar syntetisk narkotikaekonomi.