USA har bombat tre viktiga kärnkraftsanläggningar i Iran – Fordow, Isfahan och Natanz – vilket har intensifierat den pågående konflikten mellan Israel och Iran. President Donald Trump meddelade i ett tal till nationen att attackerna ”utplånade” anläggningarna. Han varnade för ytterligare åtgärder om Iran inte söker fred.

Denna senaste utveckling, som involverar USA, följer på den veckolånga konfrontationen mellan Israel och Iran som nu har nått sin farligaste fas hittills, vilket ytterligare ökar spänningarna i Mellanöstern.

Medan Israel har framställt attackerna sedan den 13 juni som nödvändiga för att begränsa Irans kärnvapenambitioner, ser Teheran dem som ett existentiellt hot som utmanar landets suveränitet.

Mellan de två stridande parterna befinner sig Gulfstaterna, som nu navigerar en känslig och farlig triangel mellan Iran, Israel och USA. Gulfens huvudstäder är medvetna om att deras territorier, som hyser amerikanska militärbaser och kritisk oljeinfrastruktur, kan bli mål för vedergällning.

Hotet om en iransk blockad av Hormuzsundet, genom vilket nästan en tredjedel av världens sjöburna olja transporteras, hänger återigen över regionen och tillför ekonomisk brådska till säkerhetsfrågorna.

Dessutom finns det ett hot mot miljön. En attack mot Irans kärnkraftsreaktor i Bushehr skulle kunna orsaka ett katastrofalt radioaktivt utsläpp som förorenar vattnet i Persiska viken och slår ut avsaltningsanläggningar som miljontals människor är beroende av.

Under Obamas tid vid makten såg Gulfstaterna med oro på möjligheten till en närmare relation mellan USA och Iran, vilket hotade att göra dem strategiskt irrelevanta. Under Trump är rädslan inte marginalisering, utan att bli ofrivilliga deltagare i en konflikt de inte kan kontrollera.

Efter Israels attack mot Iran och USA:s bombningar av kärnkraftsanläggningar utfärdade Gulfstaternas samarbetsråd (GCC) samordnade uttalanden som fördömde kränkningen av Irans suveränitet. Detta var en ovanligt enad diplomatisk hållning som speglar den ökande regionala oron.

Qatar uppmanade till återhållsamhet och ett omedelbart stopp för eskaleringen, med betoning på behovet av att återgå till diplomati för att undvika katastrofala konsekvenser. Oman och Irak (en observatör inom GCC) har intagit en roll som ”pro-iranska neutrala”, enligt en västerländsk diplomat, där de lutar diplomatiskt mot Teheran men bibehåller officiell neutralitet.

Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain och i viss mån Kuwait ses däremot som ”pro-israeliska neutrala”, med säkerhetsintressen som alltmer överensstämmer med Israel och USA, trots offentliga uppmaningar om nedtrappning.

Bakom denna enade retorik börjar dock välbekanta sprickor återigen framträda. Diplomater och analytiker noterar att enskilda GCC-länders positioner skiljer sig åt på subtila men betydande sätt.

Scenarier bakom GCC:s hållning

Under det senaste decenniet har flera GCC-länder tyst diversifierat sina diplomatiska relationer med Iran och breddat sina säkerhetspartnerskap för att minska sitt beroende av Washington. Oman har agerat som en pålitlig medlare i samtal mellan USA och Iran, medan Qatar har utnyttjat sin roll som strategisk partner inom olje- och gasfält.

Men en större iransk eskalering, särskilt en som hotar amerikanska militärinstallationer eller Gulfens energiinfrastruktur, kan snabbt förändra detta och återigen föra regionen under amerikansk militär kontroll.

Denna period av hög spänning kan leda till två mycket olika framtider för regionen. Den mer optimistiska vägen innebär ett fördjupat regionalt diplomati, där GCC-stater agerar som medlare för att minska konflikten. Alternativet är en mörkare väg: en vedergällningsspiral som tvingar Gulfstaterna till ett närmare militärt samarbete med USA, trots långvarig ambivalens.

Detta ögonblick av hög spänning kan leda till två helt olika framtider för regionen.

Den mer optimistiska vägen innebär en vändning mot djupare regional diplomati, där GCC-staterna agerar som medlare för att trappa ned konflikten.

Efter att ha investerat miljarder i att diversifiera sina ekonomier och säkra sina energiexporter, förstår Gulfstaterna att ett långvarigt krig direkt hotar deras kärnintressen.

Stabiliteten i oljepriserna, skyddet av offshore- och kustinfrastruktur samt den obehindrade sjöfarten genom Hormuzsundet är alla frågor med höga insatser.

Bakom stängda dörrar rapporteras Qatar och Förenade Arabemiraten erbjuda Iran ekonomiska, diplomatiska eller andra incitament – såsom lättnader för de enheter som påverkas av amerikanska sanktioner eller underlättande av investeringar och handel – för att hålla sundet öppet och spänningarna i regionen under kontroll.

Alternativet är betydligt dystrare: en vedergällningsspiral som tvingar Gulfstaterna in i ett närmare militärt samarbete med USA, trots långvarig ambivalens.

De gulf-arabiska staterna, särskilt Förenade Arabemiraten och Saudiarabien, har bedrivit tyst diplomati med Iran för att dämpa spänningarna och undvika regional upptrappning, där Abu Dhabi underlättat tidiga kontakter mellan USA och Iran och Riyadh försökt lugna Teheran i säkerhetsfrågor.

Saudiarabien uppges också vara öppet för eftergifter i fråga om Irans kärnenergiprogram i utbyte mot amerikanskt stöd för sina egna kärnkraftsambitioner. Kärnan i dessa ansträngningar är ekonomiska prioriteringar, särskilt för Saudiarabien, där kronprins Mohammed bin Salmans utvecklingsagenda är fokuserad på långvarig regional stabilitet.

GCC:s försök att få FN att engagera sig signalerar en preferens för multilateral medling för att begränsa upptrappningen.

Med stora regionala utvecklings- och diversifieringsprojekt på spel är Gulfens övergripande prioritet att minska spänningarna, oavsett eventuellt tyst stöd för iranska bakslag.

Teherans tidigare positioner i regionen

Regionen har sett detta scenario förut. Teherans vedergällningsdoktrin tenderar att vara precis och symbolisk, och väljer mål som återspeglar ursprunget, inte bara närheten, till fientliga handlingar.

Bara förra året avfyrade Teheran missiler mot Israels Nevatim-flygbas i både april och oktober, efter att israeliska flyganfall träffat dess ambassad i Damaskus och mördat en högt uppsatt person från IRGC i Teheran.

Åren 2022 och 2023 riktade iranska styrkor in sig på misstänkta Mossad-anläggningar i norra Irak efter sabotageoperationer inne i Iran.

Efter USA:s attentat mot den iranske generalen Qassem Soleimani år 2020 svarade Iran genom att avfyra ballistiska missiler mot flygbaserna Ain al-Assad och al-Taji i Irak, där amerikanska trupper var stationerade.

Året innan, 2019, lamslog Houthi-drönare – som i stor utsträckning tros ha levererats av Iran – den saudiska oljejätten Aramco i en uppseendeväckande attack som tillfälligt halverade kungadömets oljeproduktion.

Samma år slog oidentifierade drönare till nära den emiratisk hamnen Fujairah – en tydlig påminnelse om att upptrappning i Gulfen ofta sprider sig över gränserna, oavsett direkt inblandning.

Sedan 2017 har Teheran följt en doktrin om strategisk vedergällning, där man riktar in sig på ursprunget för attacker mot iranska intressen. Det första öppna användandet av ballistiska missiler skedde mot IS-ställningar i Syrien 2017.

Detta följdes av attacker mot baserna Ain al-Assad och al-Taji i Irak – avfyrningsplatserna för den drönare som dödade Soleimani.

Men nu är det osannolikt att Iran direkt skulle attackera amerikanska baser inom Gulfstaterna, då nya rapporter tyder på att de senaste attackerna genomfördes från en amerikansk ubåt i Arabiska havet och från ön Diego Garcia – båda avlägsna och tekniskt sett utanför GCC:s direkta jurisdiktion.

Trots detta kvarstår risken att Gulfstaterna dras in i konflikten som oroande verklig. Det kan ske genom direkt målsättning, cyberattacker, politiska konsekvenser eller spridningseffekter på de globala energimarknaderna – GCC står helt enat.

Vilken specifik Gulfstat som är mest sårbar beror dock starkt på vilken form Irans vedergällning tar och om USA trappat upp konflikten ytterligare. Bahrain sticker ut som särskilt utsatt på grund av sin lilla geografiska storlek och närvaron av en stor amerikansk flygbas. Irak – även om det inte är medlem i GCC – förblir också mycket tillgängligt för iransk vedergällning, antingen direkt eller genom proxy-miliser.

Samtidigt kan Saudiarabien bli ett mål om Iran uppmuntrar Houthierna att slå till mot kritisk energiinfrastruktur, såsom Aramco-anläggningar – en återklang av tidigare attacker.

På Mellanösterns intrikata maktpolitiska schackbräde blir neutralitet allt svårare att upprätthålla – och allt farligare att felbedöma.