När Eurasiens geopolitiska landskap förändras – format av Rysslands krig i Ukraina och Kinas växande Belt and Road Initiative – tar Turkiet djärva steg in i Centralasien.

Drivet av djupa kulturella band och strategiska ambitioner framträder Ankara som en viktig partner för de fyra turkisktalande nationerna Kazakstan, Uzbekistan, Kirgizistan och Turkmenistan, när dessa stater söker diversifiera sina utrikesrelationer bort från traditionellt beroende av Moskva och Peking.

Turkiets ambitioner återspeglas i den så kallade Mellankorridoren – en öst-västlig handelsväg som både reflekterar dess historiska band med Centralasien och svarar på aktuella geopolitiska förändringar. Även om Rysslands invasion av Ukraina har påskyndat intresset för alternativa handelsvägar och lockat investeringar från Kina och EU, är Mellankorridoren inte en företeelse som uppstod efter 2022. Turkiet och dess centralasiatiska partners hade redan lagt en betydande grund, vilket gjort korridoren operativ och genomförbar. Mindre transitländer har också tagit praktiska steg för att underlätta handelsflöden från Svarta havet till Kina. Det vi ser nu är snarare en uppskalning av en vision som redan var på god väg.

Nya turkiska infrastrukturprojekt, såsom modernisering av hamnar och järnvägar som förbinder Turkiet, Georgien och Azerbajdzjan, samt utveckling av logistik runt Kaspiska havet, har avsevärt förbättrat den regionala anslutningen. Mellan januari och oktober 2024 ökade godstransporterna med 68 procent. Dessa insatser har redan minskat transporttiderna och öppnat nya ekonomiska vägar mellan Kina och Europa, där varor som tidigare tog 35 till 45 dagar att transportera sjövägen nu endast tar 10 till 15 dagar.

Ur ett europeiskt perspektiv erbjuder rutten snabbare tillgång till södra Kaukasien, Kaspiska havet och Centralasien via hamnar i Georgien och Turkiet. Trots pågående förbättringar förblir Mellankorridoren en multimodal rutt som är beroende av samarbete mellan flera länder och innefattar både land- och sjötransporter.

Turkiet har fokuserat sina ansträngningar på att förbättra denna korridor. Diplomatiska engagemang med centralasiatiska regeringar visar tydliga prioriteringar, såsom att minska handelshinder vid gränserna och förbättra anslutningen mellan hamnar.

Diversifiering: Energi- och ekonomiska ambitioner

Utöver korridoren strävar Turkiet också efter att diversifiera sin energiförsörjning genom djupare band med Kaspiska bassängen. Trots sina gasfyndigheter i Svarta havet 2020 är Ankara fortfarande beroende av externa energileveranser. Det driver aktivt projekt som Trans-Anatolian Natural Gas Pipeline (TANAP), Trans-Adriatic Pipeline (TAP) och South Caucasus Pipeline för att transportera kaspisk gas till Europa – vilket bidrar till att minska beroendet av Ryssland och Iran.

Ansträngningar att föra turkmensk gas till europeiska marknader har pågått i över tre decennier, men har ständigt hindrats av geopolitiska och logistiska utmaningar. Bland de största hindren har varit Ashgabats ansträngda relationer med Iran – ett problem som nu delvis mildras genom bytesavtal – samt Teherans egna ambitioner att bli en stor leverantör till Europa och Turkiet.

Dock tyder den senaste utvecklingen på en förändring: i mars 2024 undertecknade Turkiet och Turkmenistan ett samförståndsavtal och en avsiktsförklaring för att utöka samarbetet inom gassektorn. Detta följde på ett högnivåmöte i augusti 2023 mellan Turkmenistans utrikesminister Rashid Meredov och hans turkiska motsvarighet Hakan Fidan, som fokuserade på att stärka handels- och ekonomiska band – vilket lade ytterligare grund för att turkmensk gas slutligen ska nå europeiska marknader via Turkiet.

Dessa åtgärder speglar Turkiets bredare mål att positionera sig som en hubb för energi mellan EU och Kaspiska havet. I mitten av maj undertecknade turkiska och azerbajdzjanska tjänstemän ett samarbetsavtal om gastransit via Azerbajdzjan och Georgien. Detta kulminerade i ett avtal den 11 februari mellan Ankara och Ashgabat för att börja leverera turkmensk gas till Turkiet via Iran med hjälp av gasbytesmetoden.

I dagens volatila energilandskap ligger denna strategi i linje med Turkiets mål att diversifiera sina leveranskällor och minska beroendet av enskilda leverantörer – särskilt Ryssland och Iran.

Militärt samarbete och politisk samordning

Turkiet använder också militära och försvarsmässiga band för att fördjupa sin närvaro i Centralasien. Dess stöd till Azerbajdzjan under Karabach-kriget 2020 – där turkiska Bayraktar-drönare visade sig avgörande – väckte regionalt intresse för turkisk militärteknologi. Denna drivkraft har sedan dess översatts till bredare försvarspartnerskap.

År 2022 nåddes ett avtal med Kazakstan om att utöka militärt samarbete inom flyg- och UAV-produktion. Kirgizistan och Turkmenistan har också sökt försvarssamarbete med Turkiet. I Bishkeks fall ses turkiska vapen som en balanserande faktor mot både Tadzjikistan och regional instabilitet som härrör från Afghanistan.

På det ekonomiska planet driver Turkiet på för frihandelsavtal och förmånliga handelsavtal med Uzbekistan, Turkmenistan och Kirgizistan. Ankara har återupplivat Ekonomiska samarbetsorganisationen (ECO), som ursprungligen lanserades 1985 med Iran och Pakistan, för att främja ökad handel. Även om dess tidigare inflytande var begränsat, passar ECO:s återaktivering in i Ankaras bredare östliga strategi.

Även om Turkiet inte kan matcha Kinas och Rysslands ekonomiska tyngd, utnyttjar det starka kulturella och religiösa band – tillsammans med växande strategisk relevans – för att fördjupa kommersiella relationer. Dess export till Centralasien nådde 12 miljarder dollar 2022, en ökning med 30 procent jämfört med föregående år. Bilateral handel med Turkmenistan nådde 2,5 miljarder dollar 2023, med målet att fördubbla denna siffra inom kort.

Turkiet har också undertecknat frihandelsavtal (FTA) med Kazakstan (2016) och Uzbekistan (2024), där det senare avtalet höjde relationerna till strategisk partnerskapsstatus. År 2023 nådde handeln med Kazakstan 6,4 miljarder dollar och med Uzbekistan 3 miljarder dollar – båda visade på tydlig tillväxt jämfört med tidigare år.

Förändrade geopolitiska förutsättningar och möjligheter

Vad som gör Turkiets strategi genomförbar är att centralasiatiska stater – särskilt Kazakstan och Uzbekistan – aktivt söker diversifiera sina utländska partnerskap. Lockelsen ligger i att uppnå större självständighet i ekonomiska och politiska beslut. Kirgizistan och Turkmenistan följer efter, med en växande preferens för en multivektor-utrikespolitik.

Rysslands fokus på Ukraina har försvagat dess närvaro i Centralasien, vilket skapar utrymme för nya aktörer. Samtidigt fortsätter Kinas ekonomiska dominans genom BRI att växa. I detta sammanhang framstår Turkiet som en mer kulturellt anpassad och mindre påträngande partner.

Denna trend är institutionaliserad genom plattformar som Organisationen för turkiska stater (OTS), där alla turkisktalande länder har samlats kring en gemensam vision. Vid OTS-toppmötet i november 2024 förband sig medlemmarna till Vision 2040 – en agenda som syftar till att hantera klimat-, ekonomiska och geopolitiska utmaningar genom turkiskt samarbete.

På många sätt sammanfaller Turkiets ambitioner i Centralasien och Kaspiska bassängen ofta med västerländska geopolitiska intressen, särskilt när det gäller att minska Rysslands och Kinas inflytande i regionen. Både Ankara och dess västerländska partners delar ett intresse av att främja öst-västlig anslutning – genom pipelines, järnvägar och handelsvägar – som erbjuder alternativ till infrastruktur kontrollerad av rivaliserande makter.

På en bredare nivå speglar Turkiets engagemang den växande globala betydelsen av Centralasien i sig. Under de senaste åren har stora makter från Europa och Mellanöstern intensifierat sina diplomatiska ansträngningar gentemot de fem centralasiatiska staterna. Denna uppmärksamhet är inte slumpmässig: Centralasien befinner sig nu i hjärtat av en multipolär världsordning.

Turkiets offensiva satsning i Centralasien är ett svar på förändrade geopolitiska strömmar – och en reflektion av länge hållna ambitioner. Även om det fortfarande står inför betydande konkurrens från Ryssland och Kina, växer utrymmet för manövrering.

Genom att utnyttja kulturell samhörighet, strategisk geografi och väl tajmade investeringar i infrastruktur och energi positionerar sig Turkiet som en trovärdig och inflytelserik aktör i regionen. Möjlighetsfönstret är öppet – och Turkiet kliver in med målmedvetenhet.