Den 25 augusti, för åtta år sedan, inledde Myanmars armé en kampanj av folkmordsvåld mot Rohingya i deras förfäders hem i västra Myanmar, vid gränsen till Bangladesh.

Denna brända jord-kampanj ledde till en våldsam massutdrivning av över 740 000 Rohingya under hösten 2017, samtidigt som 300 byar förstördes i namn av ”säkerhetsoperationer” mot ”muslimska terrorister”.

Vid den tiden leddes Myanmars civila regering av Aung San Suu Kyi, som officiellt stödde den etniska rensningen och försvarade den globalt, med hjälp av sina höga ämbeten som statskansler och utrikesminister.

När exodus hade avtagit reste vi båda till Cox’s Bazar i Bangladesh – som nu hyser ett av världens största flyktingläger – och mötte överlevande Rohingya som berättade om massvåldtäkter, massakrer, mordbränder och våldsamma utdrivningar.

För Rohingya är folkmordet i Myanmar fortfarande pågående. De har inga rättigheter eller skydd, och ingen verklig möjlighet att återvända – inte olikt vad palestinierna står inför i sitt eget hemland.

Ett global misslyckande

Åtta år senare kan vi dra en tydlig lärdom: det internationella systemet av politiska stater – och dess främsta rättsliga organ, Internationella domstolen (ICJ) – har upprepade gånger misslyckats med att hålla ansvariga stater till svars.

Detta har direkt lett till en straffrihet som möjliggör ytterligare brott i Myanmar. Dessa mönster av straffrihet sträcker sig också bortom Myanmar till andra samtida brott mot mänskligheten.

I Gaza, till exempel, är hela 83 procent av de dödade i Israels så kallade ”urban warfare” mot Hamas civila, enligt en läckt israelisk militär rapport.

Myanmar, liksom Israel, befinner sig i meritfasen av sitt folkmordsfall som initierades av Gambia vid ICJ, efter att domstolen enhälligt fastställt att de initiala bevisen för folkmord uppfyllde domstolens krav på sannolikhet för att Myanmar brutit mot folkmordskonventionen i sin behandling av Rohingya.

I januari 2020 förklarade ICJ att 600 000 Rohingya som fortfarande befinner sig i Myanmar är en skyddad grupp och beordrade Yangon att förhindra ytterligare våld mot gruppen.

Men sedan dess har straffriheten i Myanmar bara ökat. I att förhindra ytterligare folkmordshandlingar har FN:s främsta rättsliga organ kategoriskt misslyckats.

Folkmordet mot Rohingya fortskrider mycket snabbare än ICJ:s rättsliga processer.

Sedan kuppen 2021, då Myanmars militär störtade Suu Kyi och hennes två gånger valda civila regering, har juntan begått krigsbrott över hela landet mot andra etniska minoriteter och politiska oppositioner.

Samtidigt, medan väpnade konflikter förvärrar situationen i landet, har fler förövare dykt upp som riktar in sig på Rohingya-civila.

Arakanarmén, en etnisk rakhinsk-buddhistisk milis som har tagit kontroll över stora delar av delstaten Rakhine, anklagas idag trovärdigt av FN och internationella människorättsorganisationer för massakrer och förföljelse av de Rohingya som fortfarande finns kvar i provinsen.

Arakanarméns brott drivs enligt uppgift av en våldsam form av anti-islamisk buddhistisk etnonationalism.

Den myanmariska allmänheten har för övrigt endast delvis bearbetat folkmordet.

Även om de har pekat ut militären som de huvudsakliga förövarna mot Rohingya-folket, har de inte till fullo erkänt de samverkande rollerna hos politiska partier, det buddhistiska prästerskapet, de anti-junta etniska motståndsorganisationerna och det civila samhället.

’Långsamt brinnande folkmord’

I vår treåriga studie som publicerades 2014 varnade vi det internationella samfundet för den institutionaliserade naturen av Myanmars uteslutning, förföljelse och förstörelse av Rohingya-folket.

Med långsamt brinnande folkmord menar vi en statsledd process av avsiktlig förstörelse av en grupp – i detta fall Rohingya – med hjälp av både våld och nationell lagstiftning som verktyg för massmord.

Viktigt är att folkmord också möjliggörs och underlättas av samhället i stort. I Myanmars kontext har allmänheten förberetts att acceptera den islamofobiska ideologin bakom militärens förföljelse av Rohingya.

När Aung San Suu Kyi, då en ”demokratins älskling” i västvärldens ögon, trädde in i ICJ som landets representant 2020 och försvarade sitt land mot anklagelser om folkmord, förstörde hon inte bara de sista resterna av sin moraliska auktoritet, utan också möjligheten för stora delar av Myanmars samhälle att bearbeta vad det innebär att vara en del av ett förövarsamfund.

I kölvattnet av de senaste brotten mot Rohingya av Arakanarmén, när massgravar med 600 mördade Rohingya upptäcktes, väger tystnaden från medlemmar av Myanmars andra väpnade och politiska oppositionsgrupper mycket tungt.

Allianser med Arakanarmén verkar vara mer värda för dessa motståndsorganisationer än det pågående massmordet, förtrycket och den våldsamma deportationen av Rohingya-folket. Inför ett pågående folkmord är tystnad medskyldighet.

Den myanmariska allmänheten har inte lärt sig av Suu Kyis fall, som sedan kuppen 2021 hålls i fångenskap, vars aktiva förnekelse kostade henne världens stöd.

Hon står inför en arresteringsorder i ett Pinochet-liknande fall för sin aktiva roll i Myanmars brott mot mänskligheten.

Utanför Myanmar fortsätter enskilda ledare att agera med nästan fullständig straffrihet, utan sanktioner från det internationella rättssystemet.

Vi har gått in i en djupt oroande period i mänsklighetens historia, där de västerländska stater som skapade den politiska ordningen efter Förintelsen och internationella rättsliga ramar har övergett varje sken av att engagera sig för värderingar om mänskliga rättigheter eller folkmordsförebyggande.

Istället hyllar USA premiärminister Benjamin Netanyahu och sanktionerar Internationella brottmålsdomstolens tjänstemän som svar på arresteringsorder utfärdade för Israels ledare.

Samtidigt fortsätter europeiska stater som Storbritannien att missbruka inhemska antiterrorlagar för att straffa medborgaropposition mot Israels pågående folkmord i Gaza och den judiska supremacistiska apartheidregimen.